Mörtfors historia

I trakten kring Mörtfors har det bott människor minst sedan forntiden, det vittnar stenrösen och fornlämningar om. En mängd fynd från stenåldern, bronsåldern och järnåldern berättar om föregångarna.

Först i mitten av 1700-talet blev orten ett samhälle när ett kopparbruk anlades vid strömmen.

Den stora glanstiden för Mörtfors var ändå efter förra sekelskiftet när kamrer Bjurstam (”Mörtforskungen”) började bygga upp ett sommarparadis för gästande storstadsbor.

Bilverkstaden i Mörtfors

Bilverkstaden i Mörtfors. Fotograf: Emil Karlsson

De allra flesta bilder från 1900-talets början är fotograferade av fotograf Emil Karlsson. Dessa fotografier tillhör Kalmar läns museum.

Läs mer om Emil här.

Emil Karlsson (1897-1970)

Från första början

Mängden av stenrösen från bronsålderstiden vittnar om att det länge har bott människor i Mörtfors, men då från början i den djupt skyddade viken där boplatserna låg på runt 20 meters nivå ovanför dagens samhälle. Det finns lämningar från såväl stenåldern, bronsåldern och järnåldern.

Namnet Mörtfors betecknade från början bara den strömfåra som skilde Tuna och Tjust läns härader där ”Mörtforse ström utmynnar i Torshult vid sjön Maren” (citat hämtat från 1700-talet).

På den plats där samhället numera är beläget fanns länge ingen bebyggelse att tala om utan medeltidens föregångare bodde antingen på Torshults gård eller Bjurvik gård.

Forsens kraft med sin fallhöjd på 7 meter har dock länge utnyttjats. På 1600-talet omnämns en mjölkvarn som tillhörde Torshult och en sågkvarn som tillhörde Bjurvik.

Allting väster om ån i nuvarande Mörtfors, var länge en del av den stora gården Bjurvik som var så folkrik att den var mer som en by.

Från tidigt 1600- tal och fram till slutet av 1700-talet hade Bjurvik köpingsrättigheter. Köpingen låg vid gärdet ned mot insjön Maren som den gången var en vik av Östersjön. Landhöjningen gjorde att redan vid mitten av 1700-talet var vattenståndet så lågt att större båtar fick dras med rep upp för strömmen.

Bruksamhället

Samhället Mörtfors uppstod först när brukspatron Johan Olofsson år 1740 anlade Mörtfors kopparverk med kopparhytta och hammarsmedja.

Det var under den stora bruksepoken i Sveriges historia. Vid mitten av 1700-talet sägs 10 procent av svenskarna ha hämtat sin utkomst från bruksnäringen. I den här delen av nordöstra Småland fanns masugnar eller bruk på orter som Almvik, Gladhammar, Toverum, Bolhult och Mörtfors.

I Mörtfors smältes under ett halvt sekel koppar som hämtades från Solstad gruva. Gruvan började brytas redan på 1400-talet av holländare. Drygt 200 år senare var det valloner (numera den fransktalande delen av Belgien) som arbetade vid gruvan. Kopparhalten varierade mellan 4 och 12 procent. Metoden som användes kallades tillmakning och gick ut på att elda på berget och sedan slå på vatten så att det sprack.

Vid mitten av 1700-talet arbetade 40 man i gruvan, i dag- och nattskift. Gruvan var då 32 meter djup och där nere var ett rum på 41 meters bredd utsprängt.

Malmen från gruvan gick båtvägen upp till Mörtfors och togs i land vid en malmbrygga i sjön Maren.

Den gången fanns bara ett fåtal byggnader i vad som skulle bli Mörtfors samhälle. Nere vid bron låg Wästerviks krog. Strax ovanför forsen (på tomten som sedan kom att bli läkarbostaden) byggdes ett timrat hus i två våningar för de högre tjänstemännen vid kopparverket. Porten in till gården var så stor att det gick att rida in med häst och vagn.

Johan Olofsson tycks inte ha blivit rik på kopparverket för de gårdar han ägt fick han efter hand sälja av och därefter först halva och sedan hela kopparverket, till Åke Hammarskiöld på Misterhults gård. Hammarskiöld hade likaså köpt på sig en hel del egendom och fick även han så småningom börja sälja av för att klara ekonomin. 1767 köpte industrimannen Petter Cristoffer Cederbaum både Mörtfors kopparverk och Solstad gruva.

Cederbaum var storägare till gruvor och malmbearbetning i trakten, något han blev mycket rik på men mest lönsam i hans lilla imperium tycks Mörtfors kopparhytta och Solstad gruva ha varit. Vid tiden han övertog kopparverket och Solstad gruva infördes moderna gruvbrytningsmetoder. Istället för att hälla vatten på det upphettade berget och vänta till stenen sprack, började man nu använda krut.

Gruvan och kopparverket blev goda inkomstkällor för Cederbaum. När Cederbaum dog 1795 hade emellertid verksamheten krympt och 1798 lades kopparverket i Mörtfors och gruvdriften i Solstad gruva ned. Som djupast var gruvan då 356 meter, en av Sveriges djupaste, och den hade lämnat mer koppar ifrån sig än någon annan svensk gruva utom Falu koppargruva och Bergsbo.

Några nya försök gjordes att bryta koppar i Solstad gruva, under 1800-talet av en engelsk firma och sedan en sista gång under första världskriget men kopparhyttan var då flyttad från Mörtfors till Wirum.

Handelsplatsen Mörtfors

Bjurvik, fotograf: Emil Karlsson

Från 1600-talet hade Bjurvik, någon kilometer norr om nuvarande Mörtfors, köpingsrättigheter och var en livlig marknadsplats dit varor kördes in från skogen och skeppades in till den lilla hamnen.

Vid 1800-talets början var vattenståndet så lågt i den vik av Östersjön som skulle bli insjön Maren, att det inte längre lönade sig stort att transportera varor sjövägen. Handeln var emellertid en alltför viktig näring att ge upp och Bjurvik fortsatte att utnyttja sin rätt att hålla marknad fyra gånger om året.

På 1820-talet flyttades marknadsbodarna till det då glest bebyggda Mörtfors. Bodarna sträckte sig från platsen där Kvarnstugan ligger idag, på båda sidor av vägen ned till Apoteket.

Marknadsrättigheterna övertogs kring 1830 av en handlare Zantesson som hade sin handelsbod på Apotekets tomt.

Enligt gamla berättelser gick det livligt till på marknadsdagarna. Slagsmål tycks ha hört till vanorna när unga män från Hjorted stötte ihop med pojkarna från Misterhult. Ofta slutade handgemänget med att någon hamnade i ån. I mitten av 1800-talet gick det för långt när en ung bonde från Solstad drunknade och 1843 drogs marknadsrättigheterna för Mörtfors in.

Förmodligen hör det också till saken att transport av varor sjövägen hade blivit allt mer besvärligt och att platsen därför inte längre var lika lämplig för marknader.

Wästerviks krog som haft livlig verksamhet under bruksepoken och handelstiden, låg kvar nere vid bron ända till slutet av 1800-talet. När krogverksamheten lades ned övertogs huset av karamellkokerskan Annstine Fin i ena delen och spåkvinnan Karla i andra delen.

Sekelskiftet

fotograf: Emil Karlsson

Vid ingången av 1900-talet var forsen och dess fall på sju meter fortfarande en viktig orsak att bo i Mörtfors. I flera sekler har Mörtfors haft någon form av kvarn som utnyttjat forsens branta fall.

Den nuvarande kvarnen byggdes 1870 och ägdes av gården Bjurvik fram till 1915 när C A Bjurstam köpte och arrenderade ut den till mjölnaren Arthur Hammarsten som bodde i kvarnstugan bredvid kvarnen. Hammarsten och hans familj drev kvarnen med vattenkraft 10 månader om året. Först 1940 kompletterades kraften med el. Verksamheten upphörde 1973.

Ända fram till 1901 låg en vattensåg vid Mörtfors övre vattenfall och från 1881 och framåt låg en klingsåg belägen nedanför Bjurvik gård vid sjön.

Skogen har också varit en viktig näring för Mörtfors. Under 1920-talet avverkades mycket i Misterhultskogarna. Timret forslades genom skogarna där det gick med järnväg, annars med häst och vagn, ned till Lilla Ramm för att flottas genom Käglan och Kappemåla göl, vidare via timmerrännan vid möbelfabriken och Kvarnen , ut i Maren och slutligen till Solstadström och Blankaholm där sågverket fanns.

Tre pråmar på sjön Maren drog i början av 1900-talet sågat virke och ved till Solstadström. Ångbåten Moses sattes in för att dra pråmarna.

Båten Moses ersattes 1906 med motorbåten Aron som senare övergick till att transportera passagerare. Aron tog 25-30 passagerare och körde fram till 1915 i reguljär trafik Mörtfors-Solstadström i anslutning till ångbåtarna Viking och Skärgården.

Sjövägen var fortfarande det mest bekväma sättet att färdas till och från byarna i trakten. Landsvägen mellan Västervik och Oskarshamn passerade visserligen Mörtfors men det var en slingrig och obekväm sträcka. Den som inte ville resa med båt kunde alltid beställa plats med posten som kördes med häst och vagn via Misterhult till Oskarshamn två gånger i veckan.

Postmästare i slutet av 1800-talet var Claes Molin och han drev likaså handelsrörelse från Molinska huset. Han hade en konkurrent längre nerför vägen i Israel Ahlin som fick flytta sin butik tvärs över gatan när Apoteket skulle byggas 1898.

Industriepoken

Mörtfors blev vid 1900-talets ingång en riktig industri-ort.

Under seklets första decennier hade Mörtfors en liten tändsticksfabrik. 1905 startades en läskedrycksfabrik som inte överlevde längre än till 1915 eftersom det blev för dyrt att forsla läskedrycksflaskorna med häst och vagn i den glest bebodda landsbygden. Ett försök att driva Mörtfors hushållsskola (där Badhuset ligger idag) överlevde också bara i några år, fram till 1917.

På platsen för läskedrycksfabriken (bredvid Kvarnen) kom istället en chokladfabrik som drevs av fröken Karin Karlsson från Norrköping.

I bilverkstaden tillverkades cyklar av märket ”Pilen”.

1910 startades en möbelfabrik vid övre delen av forsen. 1914 övertogs den av C A Bjurstam och fem snickare som drev den med så stor framgång att vinstskatten 1922 blev deras fall. Kamrer Bjurstam fortsatte driften med en ny partner, Edvard Nylander. Fabriken tillverkade möbler av ek och fick bland annat sälja stolar till kronprinsen själv vid utställningen i Västervik 1933.

1936 var olyckan framme när åskan slog ned i möbelfabriken som brann ned till grunden. Bjurstam lät bygga upp fabriken på nytt och drev den därefter med sin systerson, Hans Florén. De snidade ekstolarna såldes på Nordiska Kompaniet (NK) i Stockholm och 1940 kompletterade man tillverkningen med kontorsmöbler. Efter andra världskriget tillverkades sängbottnar till de berömda Dux-sängarna här.

Möbelfabriken, som länge var samhällets största arbetsplats lade ned driften på 1970-talet.

Tack vare forsen och möbelfabriken fick Mörtfors tidigt elektricitet. Från 1914 fram till 1940 fick till exempel lyktor över festplatsen med dansbana electricitet från möbelfabrikens generator som också gav gatljus på utvalda ställen. När fabriken stängdes på kvällen, slogs också strömmen av. Då blinkade ljuset varnande ett par gånger innan det blev svart.

Sommargästerna

Mörtfors var under 1900-talet ett livligt samhälle som kunde skryta med egen läkare, distriktsköterska, tandläkare apotek och veterinär.

Efter första världskriget blev sommargäster en lönsam verksamhet. 1910 hade kamrer Bjurstam låtit bygga Mörtfors badhotell (numera pensionatet) och bara tio år senare måste det byggas ut.

1919 byggdes ett badhus där man kunde bada varmbad och låta sig gnidas in med örtextrakt av baderskor. Badhuset användes också för medicinska behandlingar och var igång till in på 1960-talet.

1920 började C A Bjurstam köpa in torp och småstugor som stod och förföll i bygden runtomkring Mörtfors. Det blev 16 stugor i allt som byggdes upp på nytt i Mörtfors och placerades på höjden ovanför Marensborg.

Alla stugor fick ett nytt namn, från Lillebo och Äpplebo till Lyckebo. Lillebo stod t ex en gång i Marsgötehult och var hem för den barnrike snickaren Ruden och hans fru.

Axebo som kallades Gränsstugan, är hämtad från Slätmoskogen och hyste de två systrarna Ax som bodde ensamma kvar i skogen till långt in på ålderns höst.

Fribo är en timrad sexknutastuga som tidigare stod på Bjurviks gård och där bodde då Johan och Johanna i Solberget.

Muséet är en tvåvåningsstuga som stått i Västra Ramnebo men som Bjurstam 1928 lät flytta till Mörtfors för att rymma hans allt större samling av gamla föremål från bygden. Samlingen är numera skingrad.

Sommargästerna flockades och många återkom år efter år. De bodde i stugorna och intog sina måltider på pensionatet när vällingklockan i klockstapeln ringde.

De som inte fick plats i stugorna, kunde hitta utmärkt övernattning i Nylanders pensionat som startades 1926 av Augusta Nylander från Emmenäs. Från början låg det i huset Albano (nedbrunnet på 1980-talet) men mer utrymme krävdes snart och ett större hus fick byggas framför Albano som blev Nylanders pensionat.

På övervåningen av Nylanders pensionat fanns byns telefonväxel där växelfröken kopplade samtal och om nyfikenheten satte in, kunde lyssna på vad som sades. Före år 1900 gick telefonledningarna från Solstadström och bara några få personer hade telefon, t ex provinsialläkaren.

Bjurstam fortsatte sina satsningar med att låta de anställda göra i ordning en festplats, Basarkullen. Den lilla platsen ovanför forsen fick stenbroar, valv och promenadstigar, en upphöjd läktare för orkester och en dansbana. Det hela pryddes med en ovanlighet för den tiden, kulörta lyktor som kunde lysa tack vare elektriciteten hämtad från forsen och möbelfabriken.

När det var dans i Mörtfors kom människor långväga ifrån för att vara med. Höjdpunkten var den årliga sommarbasaren.

Mer lokal attraktion var kanske teaterföreställningarna som hölls i parken av lindar bakom själva festplatsen. I den lilla gula boden som ännu står kvar, bytte skådespelarna om.

Denna naturliga scen användes också ofta av predikanter. Frälsningsarmén var en av flera kyrkor som många gånger höll gudstjänst här. Det var tradition att första söndagen i juni varje år hålla ”Mörtfors stormöte” här.

Ett brusande samhälle

Mörtfors samhälle växte snabbt efter det förra sekelskiftet.

På 1920-talet fick samhället en bilverkstad. Från 1925 fanns en handelsträdgård och så småningom fick samhället två handelsträdgårdar. 1929 startades ett bageri som också serverade kaffe på övervåningen.

Elimkapellet var en baptistkyrka som byggdes 1915 och samlade många människor. Vuxendopen skedde i vattendraget nedanför Kärlekseken, strax före forsens branta fall. För de små anordnades söndagsskola.

Barnen på väster sida om ån gick i skola i Tribbhult, en rejäl sträcka att gå till fots, inte minst vintertid. Barnen öster om ån hade det inte mycket lättare när de trampade iväg till skolan på Virum.

Mjölk och grädde hämtade ortsborna på Bageriet dit mjölkskjuts från gårdarna Torshult och Bjurvik anlände, en gång om morgonen och en gång om kvällen.

Molins diversehandel med egen bensinpump gjorde stora affärer medan Ahlins butik övertogs av paret Karlberg som också tog över posthanteringen. När Karlbergs detaljhandel så småningom stängdes och posten fick en egen lokal upp i Högforsbacken, öppnades istället ett konditori i Karlbergshuset nere vid ån.

Huset som posten flyttade in i, kallat Högfors, hade byggts av mörtforsborna 1914 åt den lame skräddaren och urmakaren, Axel Bergqvist. Han var förlamad i benen efter barnpolio men arbetade lika hårt för det och var byns reparatör av det mesta, när han inte sydde kläder.

Samhället hade målare, finstrykerskor, sömmerskor, taxirörelse, smed, frisör och en tid rentav uppfödning av silverrävar. En bussrörelse mellan Mörtfors och Oskarshamn startades på 1930-talet av mörtforsbon Arvid Johansson.

Lokal berömdhet var konstnären Otto Jansson som bland mycket annat målat altartavlan i Elimkapellet och teaterkulisserna i Folkets Hus.

På 1940-talet bildade invånarna en förening för att bygga en samlingssal. Andelar à 50 kronor såldes och kvinnorna sydde kuddar och dukar som lottades ut. Virke köptes billigt i Solstadström när det nedlagda glasbruket inte längre behövde sin matservering. Männen arbetade gratis om kvällarna med att bygga Folkets Hus som stod klart 1943. Byborna kom gärna och såg på när Otto Jansson målade kulisserna som använts i många teaterstycken sedan dess. På premiärkvällen visades filmen Kalle på Spången. Man samlade på samma sätt in pengar till och använde sig av frivilligarbete för att bygga en egen brandstation.

Tillbakagång

När 1970-talet var över hade de flesta verksamheter i Mörtfors lagts ned, inklusive möbelfabriken som länge varit den största arbetsgivaren i samhället.

Vägen mellan Västervik och Oskarshamn som länge passerat Mörtfors drogs om och blev till en riksväg en kilometer öster om samhället.

När filmaren Jan Troell 1988 spelade in sin Sverige-berättelse Sagolandet visade han med en ton av melankoli upp Mörtfors (där han varit sommarbarn under kriget) som ett insomnande samhälle.

Men Mörtfors lever envist vidare…

Kommentarer inaktiverade.