|
Innan samhället fanns
 Mängden av
stenrösen från bronsålderstiden vittnar om att det länge har bott människor
i Mörtfors, men då från början i den djupt skyddade viken där boplatserna låg
på runt 20 meters nivå ovanför dagens samhälle. Det finns lämningar
från såväl stenåldern, bronsåldern och järnåldern.
Namnet Mörtfors
betecknade från början bara den strömfåra som skilde Tuna och Tjust läns härader
där "Mörtforse ström utmynnar i Torshult vid sjön Maren" (citat hämtat
från 1700-talet).
På den plats
där samhället numera är beläget fanns länge ingen bebyggelse att tala om
utan medeltidens föregångare bodde antingen på Torshults gård eller Bjurvik
gård.
Forsens kraft
med sin fallhöjd på 7 meter har dock länge utnyttjats. På 1600-talet omnämns
en mjölkvarn som tillhörde Torshult
och en sågkvarn som tillhörde Bjurvik.
Allting väster
om ån i nuvarande Mörtfors, var länge en del av den stora gården Bjurvik
som var så folkrik att
den var mer som en by.
Från tidigt
1600- tal och fram till slutet av 1700-talet hade Bjurvik köpingsrättigheter.
Köpingen låg vid gärdet ned mot insjön Maren som den gången var en vik av
Östersjön. Landhöjningen gjorde att redan vid mitten av 1700-talet var
vattenståndet så lågt att större båtar fick dras med rep upp för strömmen.
Ägare till
Bjurvik gård var från 1600-talet till 1800-talet Västervik stad. När staden behövde spinnerskor till
Vesterviks yllefabrik fick brukspatron Olofsson vid kopparverket i Mörtfors
besked att se till att "inhysehjon av kvinnfolk uppehållande sig i Bjurvik
köping" skulle infinna sig på Wästerviks krog ( som var belägen vid
bron över Mörtfors-ån) där lämpliga arbeterskor blev utplockade.
I Bjurvik hölls
marknad fyra gånger om året och bönder kom ända från Vimmerby för att
handla med timmer eller köpa sill från skärgårdsbönderna.
Allting öster om ån vid nuvarande Mörtfors, tillhörde
istället gården Torshult. Torshult
omnämns för första gången 1523 i Smålands samlingar under namnet Torishultt
eller toorsshultt. 1623 hölls laga ting för Tuna härads "boar" (bosatta)
på Torshult.
Gården växlade
ofta ägare och de som bodde här var fattiga. När gården omnämns i
handlingar under 1500-talet är det ofta för att anmärka att gården är för
fattig att behöva betala skatt.
Under andra hälften av 1600-talet var ägaren Wirum säteri.
1731 styckade
Olof Lennart Stråle på Wirums säteri av gården Torshult som ersättning för ett
generöst lån från kontraktsprosten Erik Wijkman i Misterhult. Wijkman var en
handlingens man som tjänat som präst vid Karl den XII:s nederlag vid Poltava
innan han slog sig ned och bildade familj i Misterhult socken.
Hans
son,
överstelöjtnant Per Wijkman, återvände hem efter att ha varit i fransk tjänst. Han övertog gården
efter sina föräldrar och uppförde det hus som är
huvudbyggnad idag. Av det laga skifte som gjordes 1793 kan man se att gården
Torshult hade 17 byggnader utöver boningshuset.
Gården
fortsatte att växa, delades snart mellan två ägare och blev en hel by. Husen stod nu så tätt att brandfaran blev överhängande och en del
flyttades ut på ängen, mittemot där fotbollsplan finns idag. Terrängen var
den gången helt öppen från Torshult till Grantorpet och erbjöd bete åt
korna.
Mot slutet av
1800-talet minskades antalet byggnader kraftigt och den ladugård
och loge
byggdes som står på gården idag. Husdjur fanns kvar till slutet av 1970-talet
men försvann därefter då gården oftast fungerat som sidoarrende. Sedan år
2000 finns åter kor
på Torshult.
|
